Ett avgrundsvrål

Det trycker på inombords. Det är som ett mörker som ligger och väser där inne. I dessa årstider så är det lätt att få ett mörker innuti. Det är inte ett dåligt mörker. Det är inte ett mörker som förgör dig på något sätt. Det är helt enkelt ett mörker som årstiden och dagar utan sol ger dig. Men mitt mörker de senaste dagar beror inte på soltimmarna här i stan. Nej.

Mitt mörker beror på ett slags svek. På dagisnivå. Det handlar om hur man tagit in människor i ens närhet som helt plötsligt bara vänder ryggen till. Människor man åkt mil efter mil bara för att träffa och umgås. Människor som betyder något för min älskade flickvän.

Ni som känner mig vet att tv-spel är mitt absolut största intresse. Det som både jag och Josse använder för att koppla av och beta av all stress i vardagen. Vi älskar att sätta oss med varandra och spela. Snacka med sina vänner online och försvinna in i en annan värld för en liten stund. Det betyder så mycket mer för oss än vad det kanske gör för dig.

De senaste månaderna har vi haft nöjet att spela och snacka med folk som betyder något för oss. Du vet, människor som man bjuder på sitt bröllop, människor som får det samtalet mitt i natten om mörkret inom sig tar över och man vet inte vart man ska ta vägen.

Guldmänniskor helt enkelt.

Dessa människor i sin tur har haft med sig folk som vi också spelat med. Riktigt trevliga personer som jag trott fram till för några dagar sen, att det klickat med och man har haft kul tillsammans. Tyvärr verkar det inte varit fallet. För här om dagen så droppade alla ifrån oss och vi får ett SMS. ”Vill inte spela med er längre, för mycket drama” stod det rätt kortfattat. Detta SMS fick vi från en guldmänniska som vi bryr oss om. Som bryr sig om oss. Dom sitter där mellan två läger. Ett läger som dramatiserar allt och ett läger som tycker att rätt sätt att behandla andra är att bete sig som tjuriga barn. Istället för att ta en diskussion och på ett vuxet sätt framföra sina tankar och åsikter så kryper 7 åringen fram och ställer sig på tvären.

Anledningen? För. Mycket. Drama.

Det är ju såkart skitsnack. Det är vad man gör det till och både jag och Josse har alltid agerat så att alla som är med och spelar får just vara med.

Självklart inser jag att detta blogginlägg är drama för vissa men ett sätt att ventilera för mig. Det jag vill göra mest av allt är att ställa mig och skrika: ”Det är inte okej. Fattar ni inte att ni sårar folk? Fattar ni inte att det handlar inte om spelandet i sig utan om hur man behandlar sina vänner?”

Det som sårar mig mest är att när vi suttit där på kvällarna, snackat skit med varandra och skrattat, så har personen jag älskar mest fått chansen att umgås med hennes riktiga vänner. Vännerna som bor ett gäng mil bort.  Vännerna som vi kallar guldmänniskor. Att dessa guldtillfällen till spelkvällar nu kommer vara sällsynta och krystade. Min känsla är att nu kommer vi få börja tjata oss till att få spela tillsammans. Och det gör ont i mig. Jag är på riktigt ledsen och sårad och jag känner av det varje sekund. Jag försöker att hålla humöret uppe men när jag blir ensam med tankarna så ser jag bara mörkret igen.

Jag verkligen vet att det inte är någon idé att lägga energi på det hela. Men det är svårt att låta bli för det har påverkat min vardag. Det har påverkat hur jag känner för att sätta mig och spela. Har inte njutit av det senaste dagarna och det gör mig ledsen.

Josefine.

Folk kanske tröttnar på att man är sådär söt och gullig på de olika ställena man uttrycker sig.. Men det skiter jag i. Fullständigt. För jag vill att hela världen skall veta hur mitt hjärta känner.

Nu har jag inte uppdaterat här på länge och det är för att jag mår bra. Uppdaterar vanligtvis bara bloggen när jag mår dåligt. Men nu mår jag inte dåligt. Tvärtom. Nu uppdaterar jag för att sätta lite ord på print.

 

Josefine. Min luft.

De senaste två månaderna har en ny slags rutin uppenbarat sig framför mig. Jag är en man av rutiner så det är bara bra. Skillnaden nu är att det är dom små rutinerna jag menar. Med Josefine. Med dig. Det kan vara allt från att få första kramen när vi ses till när vi kollar på Sons of anarchy. Återkommande moment i vardagen som gör vardagen till den bästa. När vi ligger och ska sova…. Du är så trött att du inte kan hålla ögonen öppna. Med blunda ögon brukar du önska mig god natt och sova så gott. Sen försöker din mun leta sig mot min mun och ge mig en puss. Man blir så lycklig.

När jag skall upp och jobba. Klockan ringer och du sover/halvsover fortfarande. Jag sätter mig på sängen och gäspar. Då brukar du sträcka dig efter mig och krama om mig. I sömnen. Man blir så lycklig.

 

Bästa av allt är när du ser på mig med dina ögon. Jag ser en person som verkligen bryr sig om mig. Som menar varje ord att jag är det finaste. Som får mig lugn, trygg och rofylld. Dina ögon.

 

Man blir så lycklig.

Dagen var kommen

Jag var aldrig säker på att dagen skulle komma. Ens om den fanns över huvudtaget. Men helt plötsligt vaknar man upp och dagen har både passerat samt uppspelas framför ögonen på en. Rätt säker på att den även kommer att utspela sig imorgon.

Det bästa som kan hända en människa har hänt mig. Med den bästa människan. Du är det första jag tänker på när jag vaknar. Du är det sista jag tänker på när jag sluter mina ögon. När jag pratar med dig och ser ditt ansikte så får jag svårt att andas och mitt hjärta hoppar över hjärtslag. Samtidigt med det största leendet jag någonsin kan prestera. Jag har ett pirr i magen när du är i mina tankar. Du får mina övriga vardagsproblem lätta att ta.

Även fast du är tusen mil bort är du här med mig.

 

Älskade Josse, dagen är kommen då jag är din, du är min.